Under administrationen av tidigare president Álvaro Uribe Vélez införde den colombianska regeringen en rättslig ram som syftar till att ta itu med problemet med den väpnade konflikten som har markerat den colombianska verkligheten under de senaste 40 åren. En av de viktigaste axlarna i regeringens politik var inramad kring rättvisa och fredsrätten, som antogs i juli 2005 och föreskriver återintegrering av organiserade väpnade grupper som handlar utanför lagen som har beslutat att demobilisera.
Denna lag erbjöd i praktiken medlemmarna i Förenta Självförsvarsgrupperna i Colombia (AUC) möjligheten att få tillgång till reducerade meningar och reintegrations- och sociala återintegrationsprogram om de vred i sina vapen och bekände sina brott. Vad är några av de viktigaste egenskaperna hos denna lag? Hur har det startat?
Domarna enligt rättvisa och fredslag varierar mellan 5-8 år och tillåter inte att bevilja ytterligare förmåner eller minskningar. För att vara lagmottagare är det nödvändigt att bekräfta totaliteten av de brott som begåtts. Om det visar sig att personen ljög eller inte erkände brottslighetens totalitet, förlorar den personen möjligheten att dra nytta av rättvisa och fredslagstiftningen och måste möta det vanliga rättssystemet. Vanligtvis betyder det att de får hårda meningar. Lagen ger också ersättning för offer. Rätten till rättvisa och fred var öppen för en viss term som redan ingåtts. Faktum är att initiativ för att reformera lagen och utvidga sin räckvidd diskuteras för närvarande samt att prioritera utredningar av de främsta förövarna av de paramilitära blocken eller guerrillafrontarna om de följer lagen.Sedan den genomfördes har den colombianska regeringen visat att mer än 53 000 paramilitärer har demobiliserat.
Regeringen medger att det har funnits några problem, men hävdar att modellen är unik och därför svår att genomföra. Olika aktörer har erkänt några viktiga framsteg som att 4 294 offer redan befinner sig på gränsen mot att få motsvarande ersättning, men har krävt att processen ska reformeras så att den kan bli verkligt effektiv. Många civila samhällsorganisationer anser också att Internationella brottmålsdomstolen (ICC), som anser att Colombia ska undersökas, bör inleda en formell utredning. Bland annat hänvisar de till att regeringen inte har visat ett verkligt engagemang för frågan och en förmåga att göra det. Systemet justitie och fred har hittills bara fått sju meningar och mer än 2000 paramilitärer väntar fortfarande på rättegången.
En punkt som har kritiserats regeringen är att mellan 2008 och 2009 överlämnade 18 högsta paramilitärer till Förenta staterna för att möta avgifter för narkotikahandel. Det civila samhället och andra aktörer hävdar att detta var oacceptabelt eftersom det inte gjorde det möjligt för paramilitärerna att slutföra bekräfta all sin brottslighet och därför nekade möjligheten för offren att veta sanningen om de brott som begåtts.
De hävdade också att det var motsägelsefullt att de utlämnades till USA för narkotikahandel när naturen av brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som begicks i Colombia var allvarligare. Några argumenterade även för att det var en regeringstrategi att få paramilitärerna från Colombia som kunde börja prata om förbindelserna mellan regeringen och paramilitärerna och därmed skämma över och ifrågasätta säkerhetspolitiken som antogs av president Uribes administration.
